Visst finns det kollegor som fortfarande hävdar att inte alla äger en dator eller har tillgång till nätet. Trots det finns det ingen tvekan att nätet har numera blivit en del av vårt liv, vår kommunikation, vår sätt att hämta kunskap och information.
In Chief of confusion förklarar John Seely Brown hur vi håller på att bevittna det han kallar för ”epistomological shift” (Brown, 2009). Ett shift som flyttar synen från den klassiska sättet att lära ut från en ”sage on a stage” till lärande av en ”mentor”. Från inlärning av en lärare (sage) som meddelade vad som var viktigt att lära sig, till lärande där studenterna bestämmer själv vad man ska lära sig och hur, och får hjälp och ledning av en mentor.
Om vi vänder oss till forskning bevittnar vi samma skift när vi granskar de rådande pedagogiska teorier inom e-learning. Jymmy Jaldemark identifierarar tre perspektiv som är fortfarande aktuella i dagens pedagogiska paradigm . Behaviorismen, kognitivismen och sociokulturell teorin. (Carlén, 2005)s 113) I den första lär sig studenten genom stimuli och visar att man har lärt sig genom sitt beteende. I den konstruktionistiska perspektiven lär sig inlärare när han konstruera sin egen kunskap inom sig själv genom ett process som sker internt som reflektion till det som händer utanför. Alltså fortfarande en intern process.
De senaste rön vad det gäller studier av nätverkskulturer visar att det finns det en tendens att knyta samman det sättet att lära sig med med sociokulturell teori där konstruktion av kunskap sker i samspel med andra. Genom att samarbeta, förkarar Roger Säljö ”hur kunskaper och färdigheter utvecklas i samhället och hur de genom externalisering görs tillgängliga för nya generationer. (Säljö, 2005 s. 51) Detta teorin är också den som mest framträder inom forskning av E-learning ”Social learning theories ....have been commonly used in recent research”. (Hrastinsky, 18)
Med webb 2.0, har vi ett teknik som tillåter samarbete och en teori som understödjer hur det fungerar.
Tyvärr finns det några problem att hålla reda på. Ett av problem är just att sålla bland den uppsjö av information som finns på nätet “the challenge will be for learners to manage information overload” (Editor Dr David G harper, 2008) s18)
Ett sätt är att packettera information i lämpliga delar så att det blir lättare att hitta igen (s.k. taggning) Detta måste också följa en viss standard som är lika för alla om det ska fungera.
Ett annat problem är att man har sett att forskare påverkar resultatet när man deltar i kurser för att förska, men detta är ett problem som forskare har redan behövd ta itu med vid observationer av olika slag.
Sista av en rad problem som jag vill ta upp här, är att det inte är skrivet sista ord än om socialisations teorier som förklaringsmodell på nätet.
Dels för att man inte tror sig ha lämpliga sätt att mäta detta. Blotta räkning på hur många gånger (kvantitet) en student har skrivit ett inlägg ger inte indikatin av vad han /hon har skrivit (kvaliteten) i inlägget.
Dels för att lärare och tekniker som utformar kurser och LMS inte har det rätta kunskap/erfarenhet ännu för att skapa det ultimata kursen eller åtminståne är det inte dokumenterat till fullo vad som fungerar bäst. Det krävs mera forskning: “ We need to work on developing theories of e-learning to guide teachers and developers of online learning environments” (Hartnett, 2009)s 47)
