Jag har nyss lyssnat på den inspirereande Chris Lehaman om hur man skall tänka för att skapa en skola som hör till 2010 talet. (länk längst ner) Jag blev helt tagen när han pratat om våra elever som ”precious resurses”. Jag är kanske är en gammal lärare som tycker gott om alla, men jag ser en visst glimt i mina elevers ögon när jag hävdar att jag är stolt att undervisa just för de. De är min framtid och jag är hedrad att få vara en del av det.
Samtidigt känner jag hur stort det är. Det går inte att nonchalera impakten av det vi gör som lärare på våra elever. Det är bara befängt att låtsas att vi inte lämnar avtryck. På samma sätt förklarar C.L. hur ”the digital footprint today matters. Sett i det här ljuset, är det inte värt att sätta sig ner och tänka lite på vad vi gör med våra ungar?
En till tänkvärt sak han tar upp är dikotomin education-training. En skola som inte lyckas få bra resultat i matte ta bort andra ämnen för att eleverna skulle kunna få godkänt i matteprov. Det vi lär våra elever är då att träna att lösa just de uppgifterna. Hur ser vi till att de kommer upp till högre nivåer av lärande (som han kallar education), är en helt annan fråga.
Det är just där vi lärare måste lära oss att verka. Det behaviouristiska typ av inlärning kan eleverna sköta själv med hjälp av dator och internet. Men hur skapar vi ”tänkande” unga medborgare borde vara vårt fokus. Som C.L utrycker det ” We need great school”. Vägen dit är månfacetterad. Ett sätt är att ”bring the world into your classroom” och titta på vad är det som händer. Jag tycker det är otroligt spännande.
